Jag blev inbjuden för att hålla ett inspirationstal under Alhambras tre års jubileum. Det var en fantastisk uppslutning av unga killar och tjejer från vitt skilda bakgrunder. I publiken fanns även en journalist och en fotograf från en tidning som jag inte minns namnet på.

Alhambra – Malmö muslimska studentförening arbetar under Studentkåren Malmö. Alhambra tar främst tillvara på muslimska studenters intressen. På deras hemsida skriver de att alla, oavsett religionstillhörighet, är välkomna att delta i deras aktiviteter! Gå gärna med i deras på Facebook-grupp!

Arrangemanget hölls i Malmö högskolan (Gäddan). Salen var stor och smyckad med vita och blå ballonger, Alhambras färger.

Firandet inleddes med några introducerande ord från styrelsen. Sedan fick vi se en kort film med bilder från Alhambras aktiviteter under de tre åren. Jag måste måste tillägga tre fruktsamma år. Seminarier, grillfester, ramadanbord, fredagsböner, föreläsningar, bowling är några av aktiviteterna. Filmen var ett kvitto på Alhambras goda och inspirerande arbete.

Efter filmen var det dags för mig att gå upp på podiet för att säga några inspirerande ord till ungdomarna. Syftet med mitt tal var att stärka ungdomarnas självkänsla genom att berätta för dem att de kan förändra sig själva och samhället till det bättre om de vill. För att lyckas med detta använde jag profeterna och initiativtagaren till Alhambra som exempel. Om jag lyckades får du själv avgöra. Klicka på playknappen och lyssna på det 13 minuter långa talet.

Efter talet var det så dags för kvällens höjdpunkt med “Arab-American Bill Cosby” Mo Amer ända från Texas i USA. Han hoppade upp på scenen och fick oss att skratta och använda ansiktsmuskler som inte använts på länge.

Här är en trailer med Mo när han uppträder i USA!

Till sist talade Malmös rappare Behrang Miri kort och läste några rader ur en sång som han har skrivit. Orden var en radikal kritik av israels förtryck av palestinierna. Behrang har en genuin kärlek för det palestinska folket och det är tydligt att han är emot alla former av orättvisor. Efter festen lyckades jag utbyta några ord med honom. Alltid när jag träffar honom brukar han ta upp andliga frågor med mig, om islams roll i samhället och den personliga religiositeten. Han har fått upp ögonen för islams andliga sidor och är en sökare.

Jag är djupt tacksam för att jag fick delta och jag ser verkligen fram emot ytterliggare tre år om inte fler med Alhambra. Det ska bli spännande att följa deras utveckling.

Profeten, över honom vare frid, förbjöd oss från att sitta med våra knän mot våra magar (ihtibâ) under fredagspredikan (khutbah). (Mu’adh bin Anas al-Juhani)¹

Ihtibâ är en sittposition där man har båda knäna upptryckta mot magen med hjälp av antingen händerna eller något klädesplagg. Det är inte lämpligt att sitta i denna position under fredagspredikan eftersom den gör en trött och okoncentrerad. Den bästa sittpositionen är att sitta på knäna.

Att lyssna till fredagspredikan är en av fredagsbönens stora höjdpunkter. Imamen har som uppgift att påminna församlingen om Allah och således måste den troende sitta i en sådan position som gör det möjligt att inta denna kunskap på bästa sätt.

1. Källa: Riyad as-Salihin

Tillbe inte någon jämte Allah (shirk) om du så skulle bli styckad i bitar eller brännas.¹

Avgudadyrkan eller shirk som det heter på arabiska är den största och grövsta synd som en människa kan begå. Shirk är den enda synd i Koranen som Allah inte förlåter:

”Gud förlåter inte dem som sätter medhjälpare vid Hans sida, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder; den som sätter medhjälpare vid Guds sida har sannerligen gjort sig skyldig till en oerhörd synd.” (Koranen 4:48)

Allah är den som har skapat oss och som sörjer för oss och således måste all vår bön, fasta och allmosa endast rikta sig till Honom och ingen annan.

1. Källa: Ibn Majah

Anas rapporterar att Profeten, över honom vare frid, brukade upprepa sina ord tre gånger för att budskapet skulle förstås. När han kom till en samling människor brukade han hälsa på dem och upprepade fredshälsningen tre gånger. (Profeten Muhammed)¹

Enligt den goda sed som Profeten, över honom vare frid, lärde ut bör en person som kommer till en samling av människor vara den första som hälsar på gruppen. Det är opassande att den stora gruppen först ska hälsa på den enskilde personen. Även om personen är av en nobel rang bör han vara den första som hälsar på gruppen. Profeten, över honom vare frid, är den bästa av alla människor och ändå väntade han inte på att gruppen först skulle hälsa på honom. Enligt seden räcker det att en eller några ur gruppen hälsar tillbaks. Det är alltså inte ett krav att hela gruppen ska behöva hälsa tillbaks.

Profeten, över honom vare frid, hade dessutom som vana att alltid hälsa tre gånger för att ingen i gruppen skulle känna sig åsidosatt eller ignorerad. Han gav alla den uppmärksamhet som ur ett socialt perspektiv är så viktigt.

Retoriken lär oss att upprepningen av ens budskap är ett effektivt sätt att förmedla och visa på vikten av det sagda. Således brukade Profeten, över honom vare frid, upprepa vissa av sina nyckelord/fraser tre gånger för att poängtera vikten av det sagda.

1. Källa: Bukhari

Allahs sändebud förbannade den som tillverkar eller använder peruk och den som tatuerar och blir tatuerad. (Ibn Umar)¹

Idag har tatuering blivit allmänmode efter att förr ha varit något som uteslutande raggare gjorde. Profeten, över honom vare frid, förbjuder att man dekorerade kroppen på ett sådant sätt att det inte går att ta bort. I islam är det exempelvis tillåtet med hennadekoration eftersom det inte är permanent.

Under Profetens tid men även i många delar av världen idag används tatuering för att visa på ens stammtillhörighet. Genom att Profetten, över honom vare frid, förbjöd tatuering satte han effektiv stopp till den blinda hängivenhet till stammen som hade skapat så stora konflikter bland araberna.

1. Källa: Bukhari och Muslim

Många muslimer har tyvärr missförstått konceptet om tawassul, dvs. att närma sig Allah. De har uppfattningen att man kan vända sina böner och hopp till andra än Allah. Jag har således valt att publicera denna artikel för att förtydliga begreppet tawassul och som ett led i kursen ”Tawhid: tillbedjan av den ende Guden”.

Tawassul betyder: att närma sig någonting, att nå någonting eller att nå närhet. Allah den Upphöjde sade:

”… och sök det som kan föra er närmare Honom.” [5:35] Dvs. att närma sig Honom genom lydnad och det som gör Honom nöjd.

Det finns två olika typer av tawassul.

Den första är den föreskrivna typen av tawassul och den är olika typer:

1) Att söka närhet till Allah genom Hans namn och egenskaper, såsom Han har beordrat oss med i Hans uttalande:

Allahs är fullkomlighetens sköna namn; anropa Honom alltså med dessa [namn] och håll er på avstånd från dem som missbrukar dem. De skall få den lön som deras handlingar [förtjänar]. [7:180]

2) Att söka närhet till Allah den Upphöjde genom ens tro och goda handlingar, såsom Allah sade om de troende:

Herre! Vi har hört rösten som kallar [oss] till tron: – ‘Tro på er Herre!’ – och vi har blivit troende. Herre! Förlåt oss våra synder och utplåna våra dåliga handlingar och låt oss dö med de fromma, de som gör det goda och det rätta! [3:193]

Även som det har rapporterats i hadithen om de tre männen som blev utsatta av stenen som blockerade en grotta så att de inte kunde komma ut. De sökte således närhet till Allah via deras goda handlingar, till dess att Allah räddade dem så att de kunde komma ut från grottan. [Hadithen finns i al-Bukhari och Muslim]

3) Att söka närhet till Allah genom ens monoteism (tawhid), såsom Yunus – frid vare över honom – sökte närhet:

Men [när han hade fått sitt straff] ropade han i [sin förtvivlans] mörker: ”Ingen gudom finns utom Du! Stor är Du i Din härlighet! [21:87]

4) Att söka närhet till Allah den Upphöjde genom att visa sin svaghet, behov och fattigdom till Allah, som Ayyub – frid vare över honom – gjorde:

”Jag har prövats av olyckor och elände, men Du är den Barmhärtigaste av de barmhärtiga!” [21:83]

5) Att söka närhet till Allah den Upphöjde genom de levande och rättfärdiga människornas bön. Följeslagarna brukade be Profeten – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – att åkalla för dem och när han dog vände de sig istället till hans farbror al-’Abbas, må Allah vara nöjd med honom, så att han kunde åkalla Allah för dem. [Återberättat av al-Bukhari]

6) Att söka närhet till Allah genom att erkänna ens synder: 

”Herre, förlåt mig! Jag har gjort orätt mot mig själv.” [28:16]

Den andra typen av tawassul är den som inte är föreskriven:

Det är att man söker närhet genom att be om åkallan och medling till de döda, att söka närhet genom Profetens – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – eller andra skapelsers status eller rättigheter. Detaljer kring detta kommer enligt följande:

1 – Det är inte tillåtet att be om de dödas åkallan

Detta för att den döda personen inte kan åkalla, som den kunde när den var levande. Att be de döda om medling är inte tillåtet eftersom när ’Umar ibn al-Khattab och Mu’awiyah ibn Abu Sufyan samt de andra följeslagarna och efterföljarna som var närvarande ville be om regn, närhet och medling så gjorde dem det genom levande personer som al-’Abbas och Yazid ibn al-Aswad. De sökte inte närhet, inte heller bad de om medling eller regn via Profeten – må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Inte vid hans grav eller någon annanstans. De lämnade detta och gick istället till exempelvis al-’Abbas och Yazid. ’Umar sade: ”Allah, förr brukade vi göra tawassul till Dig via vår profet och Du gav oss regn. Nu gör vi tawassul till Dig via vår profets farbror, så ge oss regn.” [al-Bukhari] De gjorde således detta istället när de inte längre kunde be om närhet (tawassul) genom honom på det föreskrivna sättet som de brukade [när han var levande].

Hade de velat så hade de kunnat gå till hans grav och göra tawassul genom honom, dvs. om det nu hade varit tillåtet. Detta är ett bevis på att det inte är tillåtet att be om tawassul genom de döda. Inte genom deras åkallan och inte heller genom deras medling. Hade det varit tillåtet att be om hans åkallan eller medling, oavsett om han är levande eller död, så skulle de inte ha lämnat detta och gått till någon annan än honom som har lägre status än honom.

2 – Det är inte tillåtet att söka närhet genom Profetens eller någon annans status

Hadithen: ”Om ni ber Allah så be honom genom min status, för sannerligen är min status hos Allah enorm.” Denna hadith är en lögn. Den finns inte i någon av muslimernas böcker som man kan lita på och ingen av de lärda inom hadith har nämnt den. Sålänge det inte finns något autentiskt bevis så är det inte tillåtet, eftersom dyrkan inte är giltigt utan något tydligt och autentiskt bevis.

3 – Det är inte tillåtet att söka närhet vid skapelserna

Detta för att när man säger ”vid” [bokstaven ’b’ på arabiska i början på ordet] så innebär det antingen att man svär vid någon inför Allah den Upphöjde. Om det är förbjudet och avguderi att man svär vid en skapelse inför en skapelse, så vad skall man då säga om att svära vid en skapelse inför Skaparen den Fullkomlige och Upphöjde. Om man med ”vid” menar att det skall vara en orsak [att Allah skall besvara ens åkallan], så har Allah inte gjort skapelser som en orsak till att Han skall besvara och Han har heller inte föreskrivit detta.

4 – Det är inte tillåtet att söka närhet genom skapelsernas rättighet av två orsaker:

1) Allah är inte förpliktigad något gentemot någons rättighet. Det är Han som välsignar skapelsen genom det, som Han sade:

Det är Vår skyldighet att ge de troende hjälp. [30:47]

När den som blir skänkt förtjänar något så är det en skyldighet utav givmildhet och välsignelse och inte en rättighet som möts utav en skyldighet likt skapelsernas skyldigheter gentemot varandra.

2) Denna rättighet som Allah har välsignat Sin tjänare med är specifik för den personen och ingen utomstående person har något att göra med den. Om en person således söker närhet via någon annans rättighet, så söker man närhet med en främmande persons rättighet som man inte har något att göra med.

Vad gäller hadithen som säger: ”Jag ber dig vid de bedjandes rättigheter,” så är det inte en bekräftad hadith, eftersom i dess berättarkedja finns ’Atiyyah al-’Awfi som är svag och alla är överens om hans svaghet, vilket vissa lärda inom hadith har nämnt. Eftersom så är fallet så kan man inte använda det som bevis i denna viktiga fråga som hör till trosläran. Sedan så nämner inte hadithen något om att be vid någon specifik persons rättighet. Den nämner att söka närhet vid de bedjandes rättigheter allmänt och de bedjandes rättigheter är att Han skall besvara dem vilket Allah har lovat dem. Det är en rättighet som Han har förpliktigat Sig själv med och det är inget som någon kan förpliktiga Honom med. Det är alltså en tawassul vid Hans sanningsenliga löfte och inte vid skapelsens rättighet.

Av: Dr. Salih bin Fawzan ibn Abdillah al-Fawzan
Källa: Kitab al-tawhid, sid. 94-100.

Dua (åkallan) är endast till Allah

Efter första lektionen i kursen Tawhid: tillbedjan av den ende Guden ställde en bror en fråga till mig.

Under lektionen talade jag om den islamiska principen att all ens tillbedjan, så som bön, åkallan (dua), fasta, offer etc, endast skall tillägnas Allah. Jag nämnde att det är strikt förbjudet att åkalla (dua) en bortgången människa för att få hjälp, om det så gäller en profet eller vanlig människa. Om man gör sig skyldig till denna handling har man otvetydigt begått avgudadyrkan (shirk).

Frågeställaren påstod att det finns en hadith (berättelse) som säger att en följeslagare till Profeten – över honom vare frid – vid namn Bilal skulle ha bett Profeten  – över honom vare frid – om något vid hans grav.

Jag hade aldrig hört denna hadith innan och bad därför brodern mejla källan till denna hadith. Detta gjorde han inte och därför fick jag ta tag i det själv och sökte upp denna hadith. Det visade sig att denna hadith inte är sann och går dessutom emot Koranens och Sunnahs tydliga principer.

Nedanför finner du al-Albanis förklaring till ”hadithen” taget ur hans bok Tawassul:

Al-Hafidh säger i al-Fath (2/397):
”Ibn Abi Shaybah rapporterar med en autentisk berättarkedja från Abu Salih as-Samman, från Malik ad-Dar, som var ’Umars väktare, som sade:

”Under ’Umars tid drabbades människorna av torka och en man gick till Profetens – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – grav och sade: ‘Allahs sändebud! Be om regn för ditt samfund, för de är påväg att gå under.’ Därpå drömde mannen att en man kom till honom och sade: ‘Gå till ’Umar…’” och resten av berättelsen.

Sedan rapporterade Sayf i al-Futoh att mannen som drömde var Bilal ibn al-Harith al-Muzani, som var en av följeslagarna.”

Denna berättelse besvaras på följande sätt:

1 – Berättelsen är inte autentisk eftersom Malik ad-Dar är inte känd för sundhet och precision – vilket är två grundläggande villkor för att räkna en berättarkedja som autentisk, vilket är välkänt inom hadith-vetenskap. Ibn Abu Hatim nämner honom i al-Jarh wat-Ta’dil (4/1/213) och han nämner inte att någon har berättat från honom mer än Abu Salih. Detta tyder på att han är okänd och det som stödjer det är att Ibn Abu Hatim, som är känd för sitt goda minne och kunskap, inte förklarade honom som autentisk, så han förblir okänd. Detta motstrider inte det al-Hafidh sade:

”Med en autentisk berättarkedja från Abu Salih as-Samman…”

eftersom vi säger att han förklarade inte hela berättarkedjan vara autentisk, utan endast från Abu Salih. Om så inte vore fallet, skulle han aldrig ha börjat berättarkedjan med Abu Salih, utan istället ha sagt direkt:

”Från Malik ad-Dar…och dess berättarkedja är autentisk.”

Detta gjorde han avsiktligt för att visa att det här finns något som behöver undersökas. Detta brukar de lärda göra av olika anledningar. En av anledningarna är att de kanske inte funnit någon biografi av någon i berättarkedjan. Därför vill de inte utfärda någon dom gällande hela berättarkedjan. Hade de gjort det så hade de utfärdat en dom gällande dess äkthet baserat på oklarheter, så att andra tror att den är autentisk och  använder den som bevis. Det de gör istället är att nämna det som man behöver titta närmare på, vilket al-Hafidh – må Allah visa honom nåd – gjorde här. Därför verkar det som om han pekar på att skilja Abu Salih från Malik ad-Dar, vilket har klargjorts av Ibn Abu Hatim. På så sätt hänvisar han antingen till att det är obligatoriskt att fastställa Malik ad-Dars tillstånd eller att han är okänd och Allah vet bäst.

Detta är en detaljerad kunskap som endast den som har erfarenhet inom den känner till. Vad som stödjer detta är även vad al-Hafidh al-Mundhiri sade gällande en annan berättelse från Malik ad-Dar från ’Umar i ”at-Targhib” (2/41-42):

”at-Tabarani rapporterade den i al-Kabir och alla dess berättare fram till Malik ad-Dar är autentiska, men vad gäller Malik ad-Dar så känner jag inte till honom.”

Samma sak sade al-Haithami i al-Majma’ uz-Zawaid (3/125). Men detta har författaren till boken ”at-Tawassul” tydligen inte tänkt på. Han blev således lurad av al-Hafidhs uppenbara ord och förklarade därför hadithen vara autentisk och sade: ”Det som nämns är endast: en man kom…” och han säger att berättelsen som nämner att mannen är Bilal ibn al-Harith är rapporterad av Sayf, vars (svaga) tillstånd är känd.

Men det finns egentligen ingen nytta av detta, utan hela berättelsen är svag med tanke på att Malik ad-Dar är okänd, som vi har visat.

2 -  Den motsätter sig det som fastställts i shari’ahn vad gäller att be om regn (salatul istisqa’). Detta har rapporterats i många hadither och är även majoriteten av de lärdas åsikt. Denna berättelse motstrider även versen som uppmanar till tillbedjan och förlåtelse i Hans uttalande:

”Be er Herre om förlåtelse för era synder! Han förlåter och förlåter på nytt; Han skall låta himlen sända er rikligt regn.” [Koranen 71: 10-11]

Detta var vad ’Umar ibn al-Khattab gjorde när han bad om regn och gjorde tawassul via al-’Abbas åkallan, såsom vi tidigare nämnt. Detta var också vad de rättfärdiga föregångarna var upprättade på. När de drabbades av någon torka så bad dem och åkallade och det finns inte en enda rapportering som säger att de gick till profetens – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – grav för att be om tillbedjan och bön om regn. Om detta vore något föreskrivet så skulle de ha gjort det åtminstone en gång. Men när så inte är fallet, visar detta oss att det som rapporterats i denna berättelse inte är föreskrivet.

3 – Även om berättelsen vore autentisk så är det fortfarande inte ett bevis för dem då mannen i berättelsen inte är namngiven och är därför okänd. Att det i Sayfs rapportering sägs att det är Bilal ibn al-Harith är värdelöst, ty Sayf är Sayf ibn ’Umar at-Tamimi och är enligt hadith-lärdas samstämmighet svag. Ibn Hibban sade:

”Han rapporterar påhittade berättelser från stadiga personer och det har även sagts att han själv hittade på hadither.”

Så berättelser från en sådan person accepteras inte och speciellt inte då det motsätter sig andra rapporteringar.

4 – Det nämns ingenting i berättelsen om tawassul vid profeten – må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Det som nämns är att be honom om tillbedjan så att Allah kan sända ner regn för samfundet och detta är en annan fråga som inte berörs av de tidigare omnämnda haditherna. Inte heller har någon av de lärda från de rättfärdiga föregångarna förklarat det vara tillåtet, dvs. att be honom om någonting efter hans död.

Sheikhul-Islam Ibn Taymiyyah sade i al-Qa’idatul-Jaliyyah (sid. 19-20):

”Varken Profeten – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – eller profeterna innan honom tillät att man skulle åkalla änglarna, profeterna eller de rättfärdiga. Inte heller att de skulle medla för dem, oavsett om de var levande eller frånvarande. Ingen skall således säga: ‘Åh Allahs ängel, medla för oss hos Allah, be Allah om seger, försörjning eller vägledning för oss.’ På samma sätt skall man inte säga till dessa profeter eller rättfärdiga människorna som har dött: ‘Åh Allahs profet, åh du som är älskad av Allah, åkalla Allah för mig, be till Allah för mig, be Honom att förlåta mig…’ och inte heller skall man säga till dem: ‘Jag beklagar mina synder, min förlorade försörjning eller att fienden överväldigat oss.’ Inte heller (skall man säga): ‘Jag har nedstigit i din närvaro, jag är din gäst, jag är din granne eller att du ber om skydd från de som ber det från dig.’ Inte heller skall någon skriva en begäran på ett papper för att sedan placera det på gravarna. Inte heller skall någon skriva något om att han har antagit den och den personens skydd för att sedan använda det med människorna, såsom vissa innovatörer bland Bokens folk och vissa muslimer gör, som exempelvis de kristna gör i sina kyrkor och som innovatörerna bland muslimerna gör vid profeternas och de rättfärdigas gravar eller i deras frånvaro.

Dessa saker är välkända inom islams nödvändigheter, genom de rapporteringarna som rapporterats mångfaldigt och genom muslimernas samstämmighet att ingen av profeterna före honom tillät något av detta. Inte heller tillät någon av Profetens – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – följeslagare detta och inte heller gjorde någon annan som följde i deras spår något av detta, inte heller någon av islams lärda, inte heller de fyra imamerna och inte någon annan heller ansåg dessa saker vara rekommenderade. Inte heller har någon av de lärda skrivit att man under vallfärden eller under någon annan tid skall be genom Profeten – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – vid hans grav. Inte heller att man skall be honom medla för en och inte heller att han skall åkalla för hans samfund. Inte heller skall någon beklaga någon olycka till honom som drabbar muslimerna i deras världsliga eller religiösa liv.

Sannerligen drabbades följeslagarna av olika typer av prövningar och olyckor efter hans död. Ibland drabbades de av torka, brist på uppehälle, från rädsla av fiendens styrka eller prövningar genom synder, men trots detta så gick ingen av dem till Sändebudets – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – grav, inte heller till Ibrahim al-Khalils grav, inte heller till någon annan profets grav för att säga: ”Vi beklagar oss till dig för vår torka, fiendens styrka eller de synder vi begår.” Inte heller sade dem: ”Be Allah för oss, för ditt samfund, att Han skänker oss uppehälle, seger och förlåtelse.” Dessa saker och det som liknar detta är snarare av de nyinförda innovationerna som inte tillåtits av någon alls av muslimernas lärda…”
Författare: Muhammad Nasir-ud-Din al-Albani
Källa: at-Tawassul – Anwa’aho wa Ahkamaho, sid. 119-125

Allah ger rikedomar till dem Han älskar och dem som Han inte älskar. Tro (iman) ger Han dock endast till dem som Han älskar. (Profeten Muhammed)¹

Att du har världslig framgång i livet är inte en garanti för att Allah älskar dig. Om du har blivit välsignad av Allah med tro (iman) då är du garanterat älskad av Allah.

Tro (iman) tar sig i uttryck på två sätt; via hjärtat och lemmarna.

Du har iman om du hör Koranen så att tårarna börjar rulla ner för dina kinder. Du har imanom du hör Profetens namn, över honom vare frid, nämnas vilket får ditt hjärta att värmas av längtan. Du har iman om du längtar efter paradisets fröjder. Du har iman om du är rädd för helveteseldens plågor. Du har iman om du har kärlek för dina bröder och systrar i tron. Detta är hjärtats tro.

Du har lemmarnas tro när du utför bönen, när du betalar zakat, när du fastar  under Ramadan, när du promenerar till moskén osv.

Om du har tro i ditt hjärta ska du veta att du är speciell och älskad av Allah.

1. Källa: Ahmed

Herren är mild, tycker om mildhet och bistår mildhet men inte stränghet. (Profeten Muhammed)¹

Hadithen fortsätter med att Profeten, över honom vare frid, beordrar de troende att låta riddjuren få vila ut vid hållplatser. Om dessa hållplatser skulle vara utan vegetation bör man söka sig till platser där djuren kan finna föda. Vidare befaller han de troende att hellre resa under kvällen då den brännande solen inte gör det svårt för djuren.

Om Profeten, över honom vare frid, befallde de troende att vara så mild mot djuren, hur mild beordrar han inte då de troende då att vara mot människorna?

1. Källa: Muwatta Imam Malik

Taif-berget

Bergens ängel hälsade mig [Profeten] och sa sedan: ”O, Muhammad, jag gör vadhelst du befaller mig att göra. Om du vill kan jag låta de båda bergen falla över dem.” Profeten svarade: ”Nej, men jag hoppas att Gud bland deras efterkommande uppreser någon som dyrkar Gud ensam, utan någon vid Hans sida.”¹

Profeten, över honom vare frid, var nådens Profet. I ovannämnda citat visar han på sin stora kärlek till människorna. Han väljer fredens väg framför straffets väg.

Bakgrunden till uttalandet är att Profeten, över honom vare frid, hade tagit sin tillflytsort till en liten stad för att se om dess invånare skulle hörsamma hans budskap. När han väl kom till staden möttes han av en våldsam mobb där även barnen i staden jagade iväg honom genom att kasta stenar på honom. När han väl hade flytt från staden uppenbarade sig bergens ängel som först hälsade på honom och sedan ställde honom frågan om revansch. Profeten tackade nej och hoppades att barnen som hade kastat sten på honom skulle en dag bli muslimer. Detta besannades!

Hans uttalande är också ett bevis på hans enorma tålamod. dvs. om inte hans generation vill följa sanningen så kommer kanske nästa generation att göra det. Profeten, över honom vare frid, sökte inte efter snabba lösningar utan hade alltid långsiktiga mål.

Citat lär oss också att det första vi ska bjuda in till och önska för människorna är Tawhid, den islamiska monoteismen.

1. Källa: Bukhari